Sitter här, med en jobbig känsla som infinner sig varje dag och fryser om fötterna. Kan inte förklara känslan men den är inte trevlig och får mig att bli nere. Tappar orken att göra något över huvudtaget. Skulle helst vilja lägga mig nånstanns och kurra ihop mig till en boll och fötränga den äckliga känslan som jag inte kan göra något åt.

Jag sitter varje dag, kikar på bloggar, faceboook och annat. Tittar på bilder där dom rider med ordentlig utrustning, lagom stora hästar och dom åker iväg och tränar. Att titta på dessa bilder, och läsa texter om detta gör mig så sjukt depp så jag vet inte vad. Jag tänker, täker att varför är inte detta jag? Varför har inte jag en häst som jag åtmindstone inte är för stor för? Varför kan jag inte nångång få åka iväg och träna? Varför är det så orrättvist? Men egentligen är det inte det, orättvist. Jag har haft häst sen innan jag kunde gå. Mamma kan hästar, pappa kan hästar. Jag har två stycken. Jag har dom hemma. Egentligen är jag lyckligt lottad. Det finns hur många som helst som drömmer om det jag har. Och ändå så är jag inte nöjd. Vad är det för fel på mig?

Saker och ting börjar komma ikapp mig. Jag är minst 15 cm för lång för Sebbe. Båda två är gammla och Sebbe orkar inte som han gjorde innan. Just nu är han halt. Han har inte varit dålig på lite mer än ett år och att han nu är halt igen gör det inte lättare. Det må vara så att han bara har sparkat sig och blir bättre varje dag, men ändå. Han är fortfarande halt.

Ibland känns det pinsamt när jag möter folk när jag är ute och rider. Jag menar, om jag hade sett någon som var lika förstor på en annan ponny som jag är på Sebbe, vad hade jag tänkt? "Köp en ny innan fötterna nuddar marken!" eller "Stackars häst!"? Som sagt, det är en jobbig känsla. Jag tycker synd om mig själv. För vad? Ingenting. Jag har det sjukt bra. Detta är bara nått jobbigt som kommer ikapp mig, mer och mer för varje dag och jag kan inte gör något åt känslan.
Det suger.