Ja, det är faktiskt så att det är inte många som varit med om hela min och Zerox resa. Faktum är att det bara är mamma och Mathilda som sånär vet en hel del.

Den 11 oktober 2009 for jag, pappa och Mathilda ner till Skåneland för att hämta hem den tjocka ponnyn vid namn Zerox. Det gick fort och smidigt. Först fick vi ta oss ner till hagen och hämta upp honom. Vi blev ganska paffa när vi insåg att han var ännu tjockare nu än i sommras, som en stor tunna. Långsamt, långsamt vaggade han upp med oss till stallet där han fick stå i en spilta och äta lite havre medan Marie kollade så att han kunde ha sin sadel. Den passade knappt, men fick duga.

Vi fick sadel, träns och en hink med morötter med oss hem, desvärre ville inte hästen följa med oss och efter ett antal försök att få in honom i transporten så backade vi till stallet och fick tillslut in honom, sen började den 18 mil långa resan hem. Zerox stod som ett ljus hela vägen hem och åt av sitt hö. Matvrak som han va. Eller är. Väl hemma gick jag en stund med honom innan han fick gå in i sin box en stund. Vi var skeptiska till om han faktiskt skulle komma igenom boxdören med den enorma magen. Det gick, men några centimeter till godo på båda sidorna. Han fick även gå ute och under dagen så skrittade jag och Mathilda en stund i paddocken på Sebbe och Zerox. Begärde inget av honom utan lät honom bara spana in sig på gården.

En av de första gångerna jag red honom hemma.


Ska jag var ärlig så funkade jag och Zerox inte tillsammans för fem öre i början. Han gick dit han ville, gick så fort som han ville och gjorde helt enkelt som han själv ville. Han gick rakt ut ut paddocken med mig som om jag inte ens var där och när jag försökte få in honom där igen började han resa sig och försöka springa iväg. Och Zerox var ju inte i närheten utav Sebbe så därför var det en stor förändring för min del. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till och ofta slutade det med tårar. Tills mamma kom på varför han gjorde som han gjorde. Han blev fort väldigt uttråkad. Alltså var jag tvungen att aktivera honom genom att göra mycket volter och andra krumelurer, avsaktningar, ökningar, minskningar och annat som fick honom att koncentrera sig. Då började vi göra lite små framsteg. Framsteg såsom att kunna trava runt på spåret och göra runda volter utan att han gick dit han ville, öka och minska där jag ville och liknande. Basics helt enkelt. För det var där jag var tvungen att börja för att komma någonstanns över huvudtaget.

Tiden gick och allt som oftast så var han jobbig, ville inte alls arbeta. Efter de första framstegen mötte vi inte direkta motgångar men inte heller några framgångar. Bortsett från att jag vande mig vid hans fasoner och blev en modigare och säkrare ryttare. När det kom snö så blev allt ännu jobbigare. Världens lataste häst tyckte att snö var jobbigt och han gjorde allt för att försöka undkomma att behöva jobba. Gick helst på upptrampat spår, svängde inte in fören man bråkat en stund, sprang med huvudet i vädret och gjorde verkligen allt för att slippa arbeta. Och såhär var det bara i paddocken, ute var han hemsk. Det gick knappt att styra, han stack och stack och det tog säkert en hundra meter att få stopp på honom. Han ville inte någon annanstans än hem, och det var ditåt han drog. Det var en oerhört lång och jobbig vinter. Och Zerox var lika jobbig. Ett tag orkade jag faktiskt inte med honom, jag ville inte rida honom och då struntade jag faktiskt i det. Jag satte honom på maskinen. Skyllde på saker som att "Jag hinner inte" eller "Jag har ont i ryggen" och liknande.




Efter ett tag kom jag faktiskt igång med det igen. Och när snön försvann och det började bli varmare och vår så började allt släppa. Han började lyssna på mig, koncentrerade sig på ett helt annat sätt. Han hade, tro det eller ej, blivit smalare och sadeln låg mycket, mycket bättre. Han betedde sig inte längre som att jag var en irriterade insekt som satt på ryggen på honom. Ponnyn gick från omöjlig till underbar på bara ett par veckor. Han jobbade på både med rygg och bakkärran och började bygga på muskler.

Första hoppasset gick verkligen åt skogen. Inget funkade, och då menar jag verkligen inget. Det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett igen. Andra passet gick tusen gånger bättre! Jag hoppade en som heter 5½ tror jag, och då är det först en travbom, sen två studs, ett galoppsprång och sen ett rättuppstående. Den övningen funkade verkligen jättebra och han kom igång ordentligt och tyckte det var jättekul. Sista hoppasset hade jag denna övningen också, + ett rättuppstående på långsidan. Hoppade fram på serien och sen hoppade jag det rättuppstående tre gånger utan att stanna eller göra uppehåll. Galopperade bara på runt spåret och kom på hindret igen. Det låg på 75 centimeter och nu i efterhand så känns det faktiskt som en otrolig triumf med tanke på att han på första passet inte ens hoppade 40 centimeter. Kändes inte så då, men nu när jag tänker tillbaka på det så är jag otroligt stolt över på mig själv och honom.

Första hoppningen.


Den sista tiden med Zerox var jättebra. Bättre än jag någonsin hade kunnat ana. Tänk att den tjocka ponnyn med vilja för två till kunde gå från ovillig och lat till att bli pigg och glad och jobba i alla gångarter största delen utav ridpasset. Att gå från den långa galoppen som under lång tid inte gick att göra något åt pga dålig kondis och ovilja till att galoppera samlat på små volter och reglera steglängd och fart när jag ville. Att gå från att knappt komma över 40 cm i trav till att hoppa 75 cm i galopp med marginal. Allt dethär är stora saker för mig. Jag utvecklades otroligt mycket under min tid med denna hästen. Han gav mig så mycket, lärde mig en hel del. Jag tror också att han utvecklades, jag vet att han gjorde det.



Jag var allt lite ledsen när vi den 13 Juni lämnade tillbaka honom inför ridlägerna. Inte för jag grät, bestämde mig nämligen för att inte göra det. Men jag var lite ledsen, och det kändes otroligt tomt i några dagar innan jag vande mig vid att han inte bodde hos mig längre.

Under det senaste året har jag haft perioder då jag verkligen saknat honom. När jag tänkt tillbaka på vår tid tillsammans och suttit med ett stort leende på läpparna för att jag kommit ihåg allt kul som vi hade. Alla bra ridpassen, alla mysiga skogsturer, alla flumritter tillsammans med Sebbe och Mathilda. Allt som gjorde just det året så underbart trots motgångar och tråkigheter.

Min och Zerox tid var verkligen ingen dans på rosor. Vår resa är ett levande bevis på att hästar inte handlar om att dansa på rosor, det handlar om blod, svett och tårar. Men efter allt blod, svett och alla tårar, så gick det ganska bra att kalla det sista för en dans på rosor.

För lite drygt två veckor sedan började jag fundera på hur det hade varit med Zerox nu, om han inte åkt tillbaka till Grytåsa igen och om jag hade fortsatt ha honom, om jag hade köpt honom? Jag kom fram till att antagligen hade han sett mer ut som än häst än en tunna, han hade haft en otrolig kondis, varit ganska så väl musklad och framför allt en helt annan häst. Jag är tämligen säker på att han under allt fett och utan sin dåliga kondis är en otrolig hopptalang på samma sätt som han har kapacitet för att kunna tävla dressyr med bra procent eller kunna springa löp och vinna dom. Jag insåg, att hade jag haft kvar honom så hade han antagligen varit redo för tävling. Kanska hoppa LD, gå ett dressyrprogram i LD. Enkla saker, i botten där alla börjar. Detta fick mig att bli sjukt taggad. Därför frågar jag mamma och pappa för jag vet att ni läser, är ni med mig?