Sitter med tårar rinnandes nerför kinderna och har dåligt samvete. I Lördags var det ett år sen våran älskade Bert lämnade oss. Nämnde det inte här även om jag tänkte det, tände inget ljus även om jag tänkte det. Men jag tänkte på honom, mindes honom. Jag publicerar nu ett inlägg som jag skrev för ett år och fyra dagar sen, för er som är nya och inte vet.

"Ja, vad ska man säga? RIP Bert kanske.. Vår underbara katt. Han var nog mer som en människa i kattkropp än katt. Han visste precis vad han ville, & han hade ett så tydligt sätt att visa det på. Ville han gå ut, satte han sig vid dörren och kollade först på en. Sen kollade han på dörren & höll på så med blicken tills man öppnade för honom. Samma sak med kylskåpet och om han ville ha mat. När han var nöjd låg han i soffan. Sov eller bara låg där och iaktog allt som hände, samtidigt som han kurrade och ville bli klappad. Ibland låg han där hela dagen. Gick fram och tillbaka mellan soffan och tallriken med mat. Han hade en sån personlighet. Han var inte som något annat djur jag någonsin träffat. Dessutom hade han väldigt djupa ögon, bärnstensfärgade.

Denna kissen föddes en solig dag, eller klar natt kanske, i maj. Ensam kattunge var han och tjock blev han. Väldigt tjock. Han var social och älskade att leka. Men han gillade inte at bli tvättad, så där påminde han om vilken unge somhelst, och han försökte undkomma det. Men då blev han brutalt nerbrottad utav sin mamma.
Denna lilla kattungen var så go. Havsblåa ögon, fulla av bus&liv. Verkligen glimten i ögat. Sprang man före skuttade han efter. Så glad över att ha någon att leka med. Skuttandes genom gräset som gick över ryggen på honom var han det gulligaste man kunde tänka sig. Redan då hade han en enorm personlighet.

Bert har lltid varit den sammanhållande kraften. Han var inte som de andra och fräste&höll på. Han tog emot de nya, lekte, busade & höll ett öga på dom. Som en extramamma. Eller pappa kanske.

Den senaste tiden så märkte man väldigt tydligt om han blev sur. Då gav han sig iväg i några dagar. Det kunde var att han inte fick ligga i sin soffa, eller att man blev arg på honom för att han tagit en av småfåglarna. Han gav sig iväg några dagar och när han kom hem igen luktade han skog & mossa. Vem kunde ana att detta var sista gången han gav sig iväg på walk-about?

Idag hade han varit borta i 1 vecka & 5 dagar. Mamma & pappa har varit ute i skogen och ropat & letat efter honom flera gånger. Jag hittade honom liggandes på en höbal i stallet. Oj vad glad jag blev och jag nästan skrek "Bert!" Jag ropade lite på honom, men fortfarande låg han kvar på balen, så jag gick in & klappade på honom. Men fortfarande hade jag hästar & andra katter att fodra så jag fick fixa resten. Han hade fortfarande inte rört på sig när jag var färdig. Jag beslutade mig för att lyfta upp honom och bära in honom, eftersom att jag visste att alla skulle bli jätteglada över att se honom. När jag lyfte upp honom så insåg jag att hela hans bakdel var helt skev. Då började jag få lite panikkänslor, samtidigt som jag gick in med honom. Precis som jag trodde blev alla överlyckliga. Men snabbt insåg att vi att något var fel, väldigt fel. Han hade ont, var matt i pälsen & blicken. Pappa trodde att han blivit överkörd eller fastnat i något och därför fått höften ur led. För han gick de fem meterna från mattan vi lade ner honom på & hoppade upp på sin soffa och lade sig tillrätta. Trots att han hade ont & inte mådde bra så kurrade han när man klappade honom. Pappa tog med honom till vetrinären i kungsbacka där dom röntgade honom. Hemma gick vi runt och trodde&hoppades att allt skulle bli bra. Vi trodde att det inte var så farligt. Han hade ju trots allt gått till & hoppat upp på soffan. Plötsligt ringer pappa, & beskedet är att han kommer inte klara sig. Bäckenet är brutet enda in till leden. Visst, man kan operera. Men det skulle vara dyrt, han skulle vara tvungen att bo på djursjukhuset i flera veckor och sen hade det följt sjukgymnastik. Det är inte rättvist mot något djur att låta det gå igenom det.

Mamma berättade det för mig, hon sa att Bert kommer inte klara sig. Jag grät. Hon grät. Vi grät i varandras armar. Sen berättade hon för Emil. Jag satt på mitt rum med ansiktet i händerna och grät. Undrade varför livet var så grymt & orättvist. Varför Bert? Av alla djur, varför Bert? Denna underbara & speciella katt. Ni kanske tycker att jag överreagerar. Tänker "Det var bara en katt." Men isf får ni tycka det, för han va speciell.

Pappa kom hem med honom i en låda. Han låg i lådan. Han var inte vid liv. Det syntes. Det lös inte utav livsglädje om honom som det brukade. Gnistan var inte där, han var inte där. Nu var det bara ett tomt skal. Det var inte längre Bert. Emil & pappa byggde en låda. Vi lade han i lådan på en filt och alla tog ett sista farväl. Men det var inte samma sak, för han var inte där. Men att känna hans lena päls under fingrarna en sista gång framkallade ändå tårar. Det är faktiskt inte först nu i texten som tårarna börjar rinna, eller ögonen tåras iallafall. Mamma skrev Bert på locket och ritade ett hjärta runt. Sen begravde vi honom, sa Farväl Bert. Vi tände en lykta, lade på en sten på graven och la på mossa. Sen var det över.

Ni kanske undrar vad anledningen till skadan var? Det var iallafall inget av det vi trodde. Pappa är 99% säker på att han fastnade i en iller-fälla. För er som inte vet vad det är, så är det som en bur. I buren är det som en musfälla, fast mycket större. Därinne lägger man in en bit mat för att locka in illrarna. (Nu rinner mina tårar igen) Och när dom går in så smäller den igen och knäcker nacken & huvudet på dom. Dock är katter mycker snabbare än illrar, så därför slog den igen på hans bakdel. Sen sitter dom fast därinne tills någon kommer och öpnnar buren. Alltså kan han ha suttit fast där inne i flera dagar med ett brutet bäcken. Allt jag kan tänka på är hur jävla ont det måste ha gjort. Och vilka jävla idiotjävlar släpper bara ut honom sådär igen? Utan att kolla om han är skadad, vilket det syntes ganska tydligt att han var.

Katter är helt otroliga djur. Trots denna skadan så har han alltså gått hem, han visste att han skulle få hjälp från smärtan av oss. Dessutom var det som om han ville att vi skulle veta var han var & han inte längre led. Det är helt otroligt.. jag vet inte riktigt, men modigt kanske? Eller bara att det är otroligt räcker. Att dom har den tankeförmågan, & att han förmodligen älskade oss såpass mycket för att ge oss bekräftelse.

Bert var speciell, han är speciell & han kommer alltid vara speciell. Även om han inte finns kvar här. Nu vet vi iallafall att han inte lider. Han var en katt med större hjärta&personlighet än kropp, och jag är innerligt tacksam över att jag fått lära känna honom. (Mina tårar rinner för tredje gången under denna text) Varför han? Varför? Ja det är det nog ingen som kan ge något svar på. Men alla som kände honom visste hur fantastiskt underbar han var, och det är det som spelar roll. Hur vi minns honom.

S t o r e b r o r   B e r t .
Älskad då, nu & föralltid. ♥
* 27/5 2009 
† 5/11 2010"