Jag kan känna skolångesten komma krypande. Varfan har detta lovet tagit vägen? Känns som om man inte hunnit med något alls. Egentligen är det ju inte riktiga sommarlovsdagar kvar. Eftersom att det bara är lärdag&söndag kvar så räknar jag dom inte som sommarlov. Man hade ju varit ledig dom dagarna ändå. Shit asså. Jag vill verkligen inte tillbaka till skolan. Långa lektioner, instängda i trånga klassrum. Gap och skrik. Lärarna som går på om betyg. Pressen att få bra restultat på prov och läxor. Att få bra betyg. Vill inte tänka på det. Ett halvår och vi ska söka till gymnasiet. Jag vill inte. Ett halvår + lite till och det nationella proven skall göras. Jag vill inte. Två terminer och vi får våra slutbetyg. Jag vill inte. Två terminer och världens bästa klass är inte en klass längre. Jag vill inte. Jag vill INTE. JAG VILL INTE!

Varför kan inte allt bara fortsätta vara som det va? När man var yngre och inte behövde fatta sådana belsut, fatta beslut om sin framtid. När man kunde göra i stortsett vad man ville. När sommarloven var så långa att man längtade efter att skolan skulle börja igen. När man tyckte det var kul att gå till skolan. När det var kul att lära sig och göra sina läxor. När det var coolt att gå i skolan och inte vara "liten" längre. Jag saknar det.

Jag saknar att hinna med läxor, det jag skulle&ville och lite till efter skolan. Vad hinner man nu? Jo man hinner det man ska göra. Dvs i mitt fall hästar&läxor. Visserligen är det någon jag vill göra. Men det är alltså oxå mitt måste. Hästarna går tillochmed före läxorna. Som oxå skall göras. Så alltså, vad mer hinner man? Inte ett skit. Kanske någon dag i veckan och såklart på helgerna kan man ta sig tid att träffas kompisar och umgås på riktigt. Göra sånt som alla tycker är kul.

Nej, det suger verkligen att växa upp. Kan inte se något positivt med det alls just nu, bara för att tiden går så sjukt fort. För fort. Det hade inte varit lika jobbigt att växa upp och växa ifrån allt man är van vid om det inte hade gått så fort. Men att börja 8:an och vara förväntansfull över betyg, och sen plötsligt inse att "Oj, nästa vecka ska vi söka till gymnasiet!" Det är inte rätt. Det borde inte vara så. Visst, det är 1½ år emellan, men vad spelar det för roll när tiden skenar med en? Kan stämma att det inte är så för alla, men för de flesta så tror jag faktiskt att det är så. Eller?