Just nu läser ni ett inlägg som inte Emma har skrivit, utan jag, Frida.

Jag är 15 år, eller 16. Det beror på när Emma publicerar det här inlägget. Jag fyller nämligen år här i dagarna.

Vanligtvis så hittar ni mig här, på min egna blogg som jag uppdaterar när jag känner för det och orkar. Ibland ett par gånger om dagen, ibland inte ens på en hel vecka. Jag är nog en ganska dålig bloggerska ur den synvinkeln.

Jag lyckas hanka mig fram genom livet med några livbojar - vänner, hästar, min katt och bild.

Och för er, tänkte jag idag visa lite av min bildliga sida.

Nedan kommer följa några bilder som jag ritat eller tagit, och kanske också en story bakom dem. Hoppas att ni gillar dem!

Jag har aldrig egentligen tyckt om hur jag ser ut, jag har alltid sett fel någon stans. För tjock, för stor näsa, för gula tänder - allt det där som egentligen inte spelar roll har jag hängt upp mig på genom åren.

Sedan upptäckte jag, att det är just de där skavankerna och små fulheterna som gör en vacker. För då blir man intressant, när man inte är perfekt. Och intressant, är i ögonfallande. Tittar man länge på något, då blir det oftast vackert.

Den här bilden har jag tagit och ställt fram, för att illustrera vad jag vill ha med mig och mitt hus skulle brinna, efter att ha hittat den här hemsidan.

Den illustrerar också ganska gott vem jag är - kreativ och bildlig, mån om att inte se allt för hemsk ut, galen i den där boken och minnen. Jag älskar att titta på gamla bilder och minnas.

Tja, antingen fantiserar jag, eller så lyssnar jag på musik. Och när jag känner mig pigg och glad, då tar jag fram färger och penslar och målar.

Känslan av att bara få gå lös med färg, kladda ner (lite mer än bara) palett och tavla och till slut, förhoppningsvis få ut dågot bra ut av det - det är en minst sagt härlig känsla!

På bilden ovan ser ni ett portätt på en av mina favoritartister - Håkan Hellström.

är en stor del av vem jag är. Veronica Maggio, som jag ritat av digitalt här ovan, har under den senaste tiden varit väl hörd i mina lurar. Hennes musik ger mig inspiration och en känsla av att jag inte är ensam om att vara så här... kan jag kalla det tonårsförvirrad?

så måste jag också visa min absuluta favoritbild jag någonsin gjort. Det var med denna jag verkligen vågade släppa lös en första gång, leka med kontraster och udda färger. Även om jag nu ser massor av saker jag kunde gjort bättre, så vet jag att jag alltid kommer gilla den så som den är.

Dessutom, är faktiskt killar med gitarrer bland det bästa jag vet.

Nu har jag nog skrivit klart här, tror jag. Nu vet ni vem jag är, eller i alla fall nästan, och jag hoppas att ni gillade vad ni fick se utav mig.